Sned?
Det här med att idrotta och träna är ju såklart jättekul, men det finns en baksida. Lika otroligt underbart som när allt bara funkar, lika frustrerande är det när något går snett. I mitt fall är det ryggen och höften som blir sned... När jag gick i sjuan bröt jag högerbenet efter att ha provat på skateboard vilket uppenbarligen inte riktigt var min grej. Jag blev gipsad från tårna till slutet på låret och fick gå med paketet i 3 månader! Men för att göra en lång historia kort orsakade benbrottet en benlängdsskillnad på 1,4 cm som har gett upphov till överbelastningssymptom liknande löparknä på det längre vänsterbenet. Nu på senaste tiden har jag kunnat höja upp sulorna i mina skor så att skillanden inte ska blir lika stor, men påfrestningarna på rygg och höft blir ibland ändå såpass stora att det börjar göra ont. Den här veckan har tyvärr präglats av just det, ONT.
Det började komma smygande i tisdagskväll och eskalerade under onsdagen och torsdagen. Turligt nog har jag varit med om det tidigare och vet hur jag ska gå tillväga för att bli av med problemen. Träningen byttes därför ut mot massage och kiropraktik. Lyx i vissas ögon, aj i mina!
I väntan på att bli knäckt! Man skulle kunna tro att jag menar psykiskt, men i det här fallet är det snarare fysiskt eftersom det är ryggen som ska knäckas rätt, men visst påverkar en skada även psykiskt...
I jobbiga situationer har i alla fall jag fått inprentat i huvudet att försöka fokusera på det positiva. Det är inte det enklaste vill jag lova och jag har tappat räkningen på alla gånger världen rasat totalt till följd av en skadekänning. Det är ju KÖRT då!!!!! Efter alla gånger jag dock kommit tillbaka och kunnat träna ordentligt trots skador och sjukdomar kan tyckas att jag borde veta att det löser sig, men just där och då ser man bara det eländiga och alla omöjligheter istället för möjligheter. Sån tur var blev jag inringd för att jobba på onsdagkvällen, vilket förskingrade tankarna något. Dessutom hade senaste numret av Bicycling landat i brevlådan och då kan man ju inte annat än att bli lite glad i alla fall.
Det blev ändå en helt okej onsdagkväll med jobb, läsning och god mat.
Nu när jag blivit behandlad, knäckt och utbankad x2 (!!!) är känslan bättre igen. Jag tar det lite lugnt med träningen några dagar till, men jag kan redan gå utan att ha ont och det är skönt! Tills nästa gång skademonstret är framme kanske jag kan lära mig att det inte är hela världen...men jag är tveksam på om jag kommer komma ihåg att tänka logiskt, lugnt och sansat tills dess, det blir nog snarare en favorit i repris... Bäst vore dock självklart om jag slapp hamna där överhuvud taget, hoppas kan man alltid "peppar, peppar, ta i trä"!
