charlottacarlsson.blogg.se

Sedan förra inlägget har jag hunnit delta i två av de fyra deltävlingarna i Danske Invest Trathlon Series. Det har blivit minst sagt blandade resultat. En topp och en krasch...ordagrant!

 

Gävle Triathlon, en sprint som gick helgen efter kortbane-SM. Uppladdningen hade inte varit direkt optimal. Jag hade inte kunnat simmat eftersom jag hade rejäla brännsår på vänsterarmen från kraschen och jag kände mig inte heller i superform innan. Men när jag väl kom till Gävle, fick testa cykelbanan och lyckades simma lite i ån så kändes allt lite bättre och på söndagen började jag ändå bli rätt taggad. Inför start hade jag bestämt mig för att våga gå ut hårt i simningen. Det är inte direkt mitt starkaste kort, men ju mindre jag tappar i vattnet desto mindre behöver jag jaga på cykeln sen. Planen gick dock i stöpet på en gång. Jag gjorde ett enormt pinsamt nybörjarmisstag och hade inte på mig badmössan när starten gick. Jag ville ju inte få imma på glasögonen så jag höll på att greja med det och hann inte få allt på plats innan startsignalen ljöd. Herregud...där och då kändes det som att loppet redan var kört. Jag dök i ca 20s efter alla andra och tog mig igenom simningen, men inte så mycket mer. Sen började jakten! Cyklingen är det moment som jag för tillfället känner mig starkast på och det gick också riktigt bra. Jag tog visserligen inte in så mycket på den starka Mikaela Persson i täten, men på de andra tog jag en del. Jag gick ut som femma på löpningen och sprang redan på första varvet upp på tredjeplatsen. Det kändes segt men jag lyckades ändå hålla mig där och fick min första pallplats i DITS. Jag var så obeskrivligt glad och lycklig när jag fick kliva upp på prispallen. Det är en underbar känsla som gör allt slit och alla jobbiga pass värda att kämpa sig igenom. Det är ju där jag vill vara! Efter den vanliga prisutdelningsseremonin kallades pristagarna i seniorklasserna upp på pallen igen och jag fick uppleva min första "skumpadusch". SÅ STÖRT KUL!

 

 

Veckan efter Gävle var jag ledig från jobbet. Det var väldigt skönt att bara kunna fokusera på träningen och få testa på att leva "proffsliv". Jag skulle nog klara av det om jag hade den möjligheten...hehe men det är en bit kvar dit. Veckan spenderades lite i stugan i Arvika, lite i Norrköping men till största delen i bilen. På fredagen körde vi nämligen upp till Umeå för SM i olympisk distans!

 

 

Jag var sjukt taggad, det var fint väder och allt var som upplagt för ett bra lopp. Simningen, som btw kördes utan våtdräkt eftersom temperaturen mätte 20,2 grader (helt stört hur det kan bli så varmt i en älv i Umeå), gick oväntat bra. Jag var i förhållande till distansen, som också överraskande nog var 1900m istället för 1500m som det brukar vara på olympisk distans på grund av den starka medströmmen mot slutet, bra med och gick ut på cyklingen som 7:a. 4 minuter från tredjeplatsen. Det var bara att sätta på sig fightingface och börja trycka i pedalerna. Efter två varv hade jag cyklat upp till 5:e plats och började närma mig 4:an och 3:an som låg och draftade på varandra. Då blev jag ikappcyklad av den otroligt starka cyklisten Mona Hallberg som också hade snabbast cykeltid av alla tjejer i Umeå och som senare skulle sluta trea (stort grattis om du nu skulle läsa det här!). Jag la mig på hennes hjul för jag tänkte att det var en bra rulle att hålla. Ut på varv nummer 4 cyklade vi om de två framförvarande och drev på framåt. Hon tryckte på rejält ut och jag tänkte att det var bäst att vara beredd för att kunna gå med. Men jag var lite för på... Upp på en bro, i en uppförsbacke, sänktes farten samtidigt som en vind tog tag i mitt framhjul och eftersom jag låg nära så gick jag på hennes bakhjul och föll ner i asfalten. INTE IGEEEEEN!!! Där och då kändes det som att mitt SM var slut, jag kunde ge upp poängen i Danske och lägga den här säsongen på hatthyllan med en tråkig känsla av missflyt. Tävlande efter tävlande åkte förbi medan jag låg på sidan med tre funktionärer runtomring mig. När jag hade insett att kroppen och cykeln var i hyfsat skick frågade jag en av funktionärerna om jag fick testa att fortsätta. Någonstans ville jag så enormt gärna gå i mål. Han sa ok och jag hoppade upp på cykeln och började återigen att jaga. Jag hade tappat nästan exakt de 4 minuterna som jag hade tagit in och ut på löpningen var jag 8:a. Det blev en tuff löpning, men att bara ge upp är inte riktigt min melodi. Att springa en mil med en begynnande lårkaka som börjat stelna till är inte det roligaste vill jag lova! Men jag lyckades tack vare alla hejjarop och styrkeord från publik längs med banan att ta mig runt och komma i mål. Jag har aldrig varit så besviken och arg på mig själv som då men under omständigheterna var jag ändå nöjd med min insats. Jag hade tagit mig i mål i ett lopp som jag under 4 minuter hade pausat och trott var över. Bara det är egentligen en vinst i sig. Synd bara att det inte riktigt är så man tänker...inte jag i alla fall!. Jag har i vilket fall som helst fått blodad tand och ska göra allt för att sista deltävlingen i Malmö ska bli så bra som möjligt. Jag vet inte om det är nu jag ska tillägga att jag för tillfället ligger hemma med halsont, snuva och på gränsen till feber. Återigen ger jag mig själv de bästa förutsättningarna...men hey, den som trodde att triathlon var lätt och att livet bara flyter på utan hinder hade nog fått något bakom foten om man säger så. Det gäller att hitta vägar för att ta sig över hindren på enklast sätt och än så länge har jag flera dagar på mig att friskna till innan tävlingsstart! Har jag väl tagit mig så här långt så ska jag ge allt för att hålla ihop det hela vägen ut :)

 

PS. Tyvärr har jag dåligt med bilder från Umeå eftersom min privatfotograf (pappa :P) inte var med :/