"Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar"
Det finns många Kent-låtar jag kan relatera till men idag kändes just den här frasen väldigt passande. Jag laddar just nu upp för ett simpass med Lass som jag minst sagt inte alls är taggad på. Jag har knappt ens hunnit få ner pulsen från förmiddagens maxintervaller på trainern och benen värker fortfarande. Det är på ett sätt en skön känsla, men eftersom jag vet att jag om ungefär en timme ska i vattnet för ytterligare ett pass hade det inte precis varit fel om jag hade känt mig liiite fräschare. Fast jag förstår självklart att det är för mycket begärt :P
De här tunga träningsperioderna känns, när man är mitt i dem, som att de tar knäcken på en totalt. Man kämpar och kämpar, genomför sina pass och pressar sig till max men ändå är det en evighet kvar tills perioden tar slut och de lite lugnare passen tar över. Ändå är det väldigt motiverande när det går bra och man mitt bland svett och mjölksyra märker tendenser till utveckling. Det är väl något i det som driver en till att fortsätta även när det känns som tyngst...
Tack spotify för att du finns! Och tack Kent för alla fantastiska låtar <3
